MAKE PEACE

Kyrkomusik: En proppfull Augustinuskyrka och en ytterst koncentrerad publik, som frenetiskt applåderade till sig två extranummer, bildade ramen för en lysande konsert med med Lone Larsen och vokalensemblen VoNo.

AV JURGEN T. WIDMER SCHWÄBISCH GMÜND. 

”If you can make peace – make peace." Rösterna verkar sväva, utomkroppsliga och ändå närvarande. ”Om du kan sluta fred - slut fred." Sångarna är utspridda i hela kyrkan och bildar ett osynligt nätverk av förföriska ljud vars energier förs samman av dirigenten Lone Larsen. David Langs mycket personliga arrangemang av Kaddish, den judiska bönen för de döda, utgör upptakten till konserten med den välrenommerade svenska vokalensemblen i Augustinuskyrkan. Ensemblen har ett rykte om sig att testa och spränga gränserna för vokalmusik och körsång. ”En i många avseenden ovanlig konsert", lovade den konstnärlige ledaren Klaus Stemmler publiken i sitt välkomsttal. ”Så kommer framtidens körmusik att låta!", postulerade han i det mycket informativa programhäftet. Även om den här musiken låter modern, känns den inte tung och svårbegriplig. Detta väcker stora förväntningar. Förväntningar som den utomordentligt koordinerade och samsjungna ensemblen inte bara uppfyller utan till och med överträffar under den en och en halv timme långa konserten. Det beror bland annat på att "Make Peace", kvällens titel, inte bara är finmejslad musikaliskt, utan att modet att göra kraftfulla uttalanden genomsyrar hela föreställningen. Tre nyckelteman löper genom konserten, som sammanfattades med den franska revolutionens slagord: frihet, jämlikhet, broderskap – men utan Robespierres blodiga raseri. Frihet, som efter avskaffandet av apartheid i Sydafrika. Nelson Mandelas invigningstal som Sydafrikas president 1994 utgjorde råmaterialet till Erik Esenvalds komposition "The Time Has Come". Här visar ensemblen för första gången vilken kraftfull täthet den är kapabel till, utan någon märkbar ansträngning, för att sedan visa sig lyrisk men ändå mäktig i Henrik Dahlgrens "Before the West" baserad på Emily Dickinsons verser. Ett bevis på detta var applåderna, som publiken helt enkelt inte kunde hålla tillbaka. De blossar upp gång på gång efter flertalet stycken och bara fortsätter att växa. Det fanns god anledning till detta. Kören på sex manliga och fem kvinnliga sångare förfinade varje stycke till en pärla. Av den enkla svenska folkvisan "Vem kan segla förutan vind?" skapades ett stycke djupt berörande vokalkonst. Detta beror också på hur ensemblen uppträder, alla har solistegenskaper, men ställer dem alltid i helhetens tjänst. Sångarna agerar på ett fysiskt uttrycksfullt sätt, ständigt skapande nya formationer. Larsen är en mycket energisk och fokuserad dirigent, hon agerar som ett kraftfält som lyfter och för samman alla i rummet. Ett mod som sträcker sig bortom kvällens föreställning. "It´s time to look to the skies" - "Det är dags att se upp mot himlen", sa den då 15-årige miljöaktivisten Xiuhtezcatl Martinez i sitt tal till FN 2015. Ton för ton gror tanken på att man kanske kunde, ja måste, sjunga ut mot grymheten och orättvisan i världen, även om det kan kännas som att våra röster tas ifrån oss. Känslan fördjupades med Martin Åsanders Walt Whitman-inspirerade komposition "O sun of real Peace". Åsander är sångare i VoNo, och verket uruppfördes under kvällen i Gmünd. Publiken släppte sedan den lilla återhållsamhet de hade kvar och applåderade entusiastiskt till sig extranummer på extranummer. Återigen sprider sångarna ut sig i rummet, men den här gången låter ensemblen jordnära istället för sfärisk. För ett ögonblick tycks all skönhet i världen avtäckas. Det är tröstande och lockande på samma gång, en inbjudan att följa ljusets väg vid de vägskäl vi ställs inför i livet.

Konserten ägde rum som en del av European Church Music Festival - Schwäbisch Gmünd 2023. Ytterligare information: kirchenmusik-festival.de