Tidningen körsång skriver om Lone Larsen, ledarskap och arbetet med föreställningen I Am Like Many med premiär 24 april 2022 på Playhouse Teater i Stockholm.
“VoNo själva kallar föreställningen Earth Call för ett musikaliskt debattinlägg om vår gemensamma framtid, en expedition som med musik utforskar det mellanmänskliga i FNs globala utvecklingsmål. Men det är inte tal om något politiskt manifest, faktiskt kan man gå in i detta stycke levande musikdramatik med både öppet sinne och öppna sinnen, och ändå komma ut på andra sidan en stor upplevelse rikare.
Körens 12 medlemmar är nämligen alla fantastiska solister med individuella, mycket personliga, röster. Som kör besitter de en klang som är magisk, himmelskt ren och varm och med en nästan fysisk klangkvalitet. Stilistiskt rör kören sig i en kalejdoskopisk värld av rena gregorianska melodier, a cappella-klangmattor, talkör, minimalistiskt ostinato, afrikansk folksång, renässansmadrigaler, gospel, allt smälter på ett naturligt sätt in i helheten, som i ett drömspel. Även ett flygelhorn, en klarinett och en cello flätar sig obesvärat in i körklangen under konsertens gång och fogar nya färger till helheten.
Koreografin är ett bärande element i VoNos arbete, körens medlemmar rör sig konstant över hela scenen, som en integrerad del av handlingen, som en minimalistisk ballet med noga fastlagda rörelser. Likaså är körens klädsel noga genomtänkt; alla kostymer är individuella – som rösterna – men alla är hållna i samma palett av ljusa jordfärger, som utgör den kollektiva enheten.
Och i Earth Call ingår kollektiva körimprovisationer som en integrerad del av spelet. Ett par slumpvis valda lappar från publiken lästes upp och skapade därefter ram för fyra sångares improvisationer i form av små moderna madrigaler, t ex “Vem kan tänka sig att gå ned i levnadsstandard för att andra ska få gå upp?” och “Sista utrop på vägen ut!”. Ur detta skapades faktiskt meningsfull musik, och publiken blev på så sätt indragen som medaktörer i Earth Call.
Och dirigenten, Lone Larsen, var fanns hon under det hela? Utom synhåll för publiken! Stående längst bak i salen dirigerade hon, men endast för kören och utan att ställa sig mellan kören och publiken, som man normalt ser.
Men inget hos VoNo följer normerna, och varför i all världen skulle man egentligen ställa sig i vägen för körens kontakt med publiken, och dess förmedling av toner, klang och rörelser? Inte desto mindre var det tydligt att Lone Larsen styrde var enda liten detalj i denna fantastiska körs uttryck med sin precisa dirigering och levande mimik. Men i detta sammanhang hade hon alltså valt att inte göra sin egen person till en central aktör i spelet.
Vi fick på köpet också ett extranummer, Wirséns och Åhléns Sommarpsalm (“En vänlig grönskas rika dräkt”), lika svensk som Janssons frestelse och Äppelkriget tillsammans.
Och sjunget så gudomligt vackert, att det inte kan beskrivas.”
------------------------------------------------------------------------------------------------------
/Tore Mortensen, Nordjyske Stiftstidende (Earth Call på Vendsyssel-festivalen i Frederikshavn, Danmark, i augusti 2021)
Stockholmsbaserade kören VoNo Vocals har tidigare besökt denna del av landet, vid dessa tillfällen under namnet Voces Nordicae och då som nu ledd av Lone Larsen vars körutbildning började här i Ålborg.
Att ge benämningen ”Kör” till VoNo Vocals ger ingen rättvisande bild av ensemblen. Förvisso opererar VoNo med sång som det primära uttrycket och enbart sett som kör är VoNo enastående men ambitionerna går långt förbi detta.
Varje produktion måste ha en idé som tar in alla aspekter av ensemblens framförande, det auditiva, det visuella, och det koreografiska. Här leker VoNo med vår stereotypa föreställning om vad en kör är, det vill säga ett gäng sångare som styrs av en enväldig dirigent.
Körsångarna här kan improvisera små 3-stämmiga madrigaler bara från några få ord från dirigenten. Kören kan sjunga ensamma med den största samstämmighet även med ryggen till dirigenten och gör det ofta. När det verkligen hettar till går Lone Larsen längst bak i salen och dirigerar med front mot koret men utanför publikens synvinkel.
Vid detta besök tog VoNo´s framförande utgångspunkt i sagan ”Flickan med svavelstickorna” som först blev uppläst i sin helhet. Därefter följde den amerikanska tonsättaren David Langs minimalistiska körverk ”The Little Match Girls Passion” vars klangvärld fångade H C Andersens `naiva jämnvikt mellan lidande och hopp` (Langs egna ord) på finaste sättet.
Precis som musik berör os – för att musiken själv är i rörelse – så är det ett naturligt val att även VoNo-sångarnas rörelser på scenen dras in i framförandet. Detta blev markerat redan från början då dirigentens insats följdes av tystnad medan koret istället kastade sin in i oroliga rörelser på scenen.
Örjan Andersson ansvarade för koreografin inte egentligen som dans till musiken utan snarare som en plan för körmedlemmarnas skiftande placeringar på scenen, mest som orörliga saltstötare utan uttryck eller mimik, stundtals med inlagda stiliserade pas de deux´er i sångerna.
Det fungerade!
Den nästan totala frånvaron av känslor i musik, gestik och koreografi gav verket ett starkt och intensivt uttryck där hela ens upplevelsesapparat kunde gå på upptäcktsfärd.
Och det var precis publikens reaktioner som efterföljande var centrum. Över Sarabanden från Bachs solo-cello svite i G-dur ljöd från högtalarna en rad citat från svensk publik som tidigare hade sett föreställningen. Alla olika men ofta med relationer till barndomen, ensamhet, mor-och farföräldrar och de personliga känslorna som föreställningen hade väckt. ”Föreställningen är otroligt sorglig men rymmer samtidigt ljus.”
VoNo´s poäng verkade vara att de inte själva önskade att ge uttryck för något budskap eller särskilt poäng men att det var upp till var och en att hitta sin egen mening i de många klangerna och det visuella uttrycket.
Även i de fyra små improvisationerna som medlemmarna levererade var det publiken som var i centrum. Vid ingången hade många skrivit små lappar med deras favorit saga och varför just dessa betydde något särskilt för de. En handfull blev uppläst och bildade grunden för små madrigal liknande improvisationer i ögonblicket – ännu en av VoNo´s specialiteter.
Som avslutning på denna fantastiska konsert fick vi en modern hymn av Martin Åsander, ”Att se” om att välja att se andra, om att se andra i sig själv och om att se sig själv i andra, ett credo som har varit genomgående för ensemblets verkan i 20 år.
Och just precis äventyret som genre förmår väl om något att öppna upp för den världen av empati.
Tore Mortensen
VoNo, Flickan med svavelstickorna – Passionen
Text: HC Andersen
Musik: Lang, Bach, Praulins, Åsander
Musikalisk koreografi: Lone Larsen
Koreografi: Örjan Andersen.
Musikkens Hus 7/12-2019
Ur: Gmünder Tagespost (Rainer Wiese)
Lone Larsen och ensemblen VoNo begeistrar i Marienwallfahrtskirche i Unterkochen.
Publiken i den fullsatta Wallfahrtskirche fick i söndags eftermiddag höra ny körmusik, och höra körmusik på ett nytt sätt. Inom ramen av festivalen Europeisk körmusik gästade den svenska ensemblen Voces Nordicae, präglad och ledd av Lone Larsen. Den 46-åriga professorn är en starkt lysande stjärna på den skandinaviska musikhimlen, ensemblen som hon år 1999 grundade är toppklass.
Denna grad får de tolv sångarna på grund av sin vokala och tekniska, men framförallt på grund av sin gestaltningsmässiga, kraft. Sången är ur alla perspektiv perfekt, från viskande pianissimo till det mäktigaste fortissimo, insatser komna som ur själen och underbara fraseringar. Bättre blir det inte, och man vill fortsätta hyllningen även dagen efter.
Hjärtlighet som berör
Det är hjärtligheten som berör, den emotionella värmen, den vackra spännvidden mellan munter levnadsglädje och strikt allvarliga etiska budskap. Ensemblen sjunger känslovågor över åhörarna som snart är emotionellt involverade i denna kommunikativa händelse av lycka till skälvningar.
Skandinaviska kompositörer står på programmet, alla nutida och med närhet till de nordiska emotionernas djup och klarhet, och med tonsättningar av starka lyriska texter och politiska budskap.
Kören formerar sig på nytt från stycke till stycke och även under de inte alltid så korta verken. Den detaljrika koreografin tjänar inte bara som visuell underhållning, även vokalfärgerna blir anpassade till uttrycksmöjligheter från text och komposition. Den solistiska kören är inte uniformerad, utan visar med sina kläder det de så starkt gör musikaliskt: mångfald i gemenskapen, alla bär svart och turkost i olika utföranden från den stora klädnaden i turkost till helsvart med turkosa solglasögon i det blonda håret.
Genial dirigent
Lone Larsen är en genial dirigent med stora, klara, i varenda ton motiverande gester, ibland stående mitt i och ibland långt ifrån sin ensemble, alltid körens mittpunkt, även när hon har spridit ut dem i hela kyrkorummet. Hennes dirigering är kraftfull tillika liberal, hennes impulser öppnar utrymme för varje enskild solist att gestalta. Alla tolv går att urskilja individuellt och bjuds stadigt in genom Lone Larsens närvaro till den perfekta gemenskapen.
Festival för europeisk kyrkomusik: Voces Nordicae i Wallfahrtskirche i Unterkochen
Ur: Rems Zeitung
Konsert. Bara två dagar efter Stockholmaren Gunnar Idenstams spektakulära orgelkväll bjöds i Wallfahrtskirche i Unterkochen ännu en gång en konsert med konstnärer från Stockholm.
I vilket fall som helst har vallfärdsplatsen sedan länge etablerat sig som EKM(europeisk kyrkomusik)-exklav. Man kunde se många gäster från den Gmündska musikscenen. Besöksantalet var överväldigande, tillika ett motstycke till den konstnärliga njutningen själv.
Professionella föreställningar måste inte alltid komma att handla om superlativ; hos vokalensemblen VoNo (Voces Nordicae - nordiska röster) är denna beteckning snarare en underdrift.
Klädda i olika svarta och turkosa kläder, med koreograferade iscensättningar av kroppshållning och placering i hela kyrkorummet bjöds den ena njutningen för örat efter den andra, makalöst intonerat från det sprödaste pianissimo till den kraftfullaste styrkan, mestadels sjunget utantill. Det hela bjöds över 80 koncentrerade minuter, extranummer inte inräknade.
Den förtrollande föreställningens hemlighet var den enastående dirigenten, som år 2002 helt rätt blev vald till årets körledare av föreningen Sveriges körledare: Lone Larsen, professor i kördirigering i Stockholm. Man kunde ofta iaktta henne i ordnad distans till sina 12 vokalister: alltid med vänlig utstrålning, med otvungen mimik och gestik, medsjungandes, så när som på ett stycke även dirigerandes utantill (!) med exemplarisk slagteknik. Föga förvånande att kommande generationer gärna studerar eller sjunger hos henne.
Till tenoren Jonathan von Döbelns klarinettklanger rör sig kören mot koret. Det sjungna ”Folkmusik från de nordiska och baltiska länderna” innebar en underbar inblick i dessa länders kompositörsverkstad, tillika världsomspännande budskap. Här fick man inte bara lära känna en rad okända kompositörer, det improviserades dessutom två gånger - allt på högsta nivå. Nästan alla körmedlemmar trädde dessutom fram solistiskt, ibland i hisnande extrem från den högsta sopranhöjden till basens avgrundsdjupa svärta, många gånger långt förbi den vanliga fyrstämmigheten.
Som en röd tråd svepte olika reflektioner förbi: över tidens gåva, moder jord, över barnen (underbart översatt av Lisanne Engelhardt, nuvarande kulturvolontär), ängeln; även etiska imperativ, allt med djupaste poesi och motsvarande interpretation. Det talade ordet saknades inte: före improvisationerna ”Poems”: ”Strömavbrott. I grannens lägenhet spelar någon piano. Försiktigt min hand över din - en fjäril.” Eller innan den sista sången av Martin Åsander, ”Att se”: ”Att se världen tydligare: en väg att leva”. Parallellt med kompositioner av Lillebjørn Nilsen/Lone Larsen, Ugis Praulins, Tina Andersson, Alfred Janson, Krister Hansén, Sven David Sandström (efter Henry Purcell), Karin Höghielm, Erik Esenvalds, Ola Gjeilo och Martin Åsander (som även sjöng) - allesammans nutida (!) fanns även textliga värden av Maris Caklais, Michail Lermontow (som t.ex författat en lyrisk rysk variant av Goethes ”Gefunden”), William Shakespeare (i Froedrich Bodenstedts översättning), Sara Teasdale, Ottavio Rinuccini, höga visan - i förbindelse till det skandinaviska norrskenet, eller Martin Gribbe.
De ofta komplexa partituren verkar aldrig orsaka möda, inte i klustren eller det helt rytmiska (duoler mot trioler). Viskande, talande, andning kompletterar det sångmässiga framförandet. I bearbetningen av Purcell finns det vid två tillfällen åtta stämmor, Esenvalds ”The new Moon” höjde sig i ett våldsamt trefaldigt fortissimo och sedan - plötligt ljudet av kyrkklockan som slog 18 i en kongenial kontrapunkt. Avslutningsvis kom klarinetten återigen i Åsanders stycke - så slöt sig cirkeln. Vilken kväll! Utspridningen av koristerna skapade ett katedralskt klangrum, även det blommande i den sprödaste återhållsamhet.
Efter omedelbara stående ovationer bjöds tre extranummer, det sista med rytmiskt klappande, den schlesisk-norska versionen av ”Schönster Herr Jesu, körsång kan inte vara vackrare, helt enkelt himmelskt! Det gemensamma erkännandet från det senaste århundradets mest betydelsefulla teologer, Karl Barry och Hans Urs von Balthasar; att änglarna sjunger Bach när de jublar framför gud, men sjunger Mozart när de är ensamma, måste efter denna konsert kompletteras: Den som vill hörs något himmelskt på jorden måste lyssna på VoNo.
Den svenska kören ”VoNo” imponerar i sin domkonsert i St. Blasien med exceptionellt finkänslig interpretationsförmåga.
Kören ”VoNo” från Stockholm var en musikupplevelse som gav intryck och samtidigt uppmanade till eftertanke kring sig själv och omvärlden.
Som en och samma person reste sig publiken i domen i St. Blasien ögonblickligen för att hylla de 12 sångarna under ledning av Lone Larsen, och för att visa sin uppskattning för det de nyss fått höra. ”VoNo”, tidigare känt som ”Voces Nordicae” iscensatte under titeln ”Life in permanent change” ett överväldigande allkonstverk, sammansatt uteslutande av verk av 1900-tals-kompositörer och -låtskrivare från Skandinavien och Baltikum.
”VoNo” är alltid på jakt efter nya uttrycksformer. Därmed använder sig kören av geniala sätt att leka med domens akustik, inkluderar även sceniska moment i sin föreställning, interpretation och improvisation blandas till en kontinuerlig helhet där uttryck utgör programmet. Den textliga tolkningen har i den här musiken en väldigt hög status, men viktigt är även det atmosfäriska.
I början klingar snirkliga melodier från en klarinett ur rotundans efterklingande vidgningar, alltid återhållsamt och lyssnande efter sig själv. Som ur intet träder varsin kvinnoröst fram från höger och vänster, och smälter formligen ihop med klarinettens klang. Mansstämmor grundar sången från de solistiska kvinnorösterna, en härmar praktiskt taget det sonora ljudet av en digeridoo och framhäver därigenom melodin ännu tydligare.
Överhuvudtaget är medlemmarna av denna kör mästare i sammansmältning av klanger och på samma gång självständiga solister, varje sångare för sig. Som ljuspunkter som blixtrar till strör de isolerade insatser och för därmed fram en kolossal livlighet. Körens variationsbredd i uttrycksmöjligheter ger intryck, från våldsamt fortissimo till den subtilaste bakgrundssången i The way children sleep av Ugis Praulins. Å ena sidan står här den insisterande, alltjämt tätare uppmaningen ”look in the night”, överträffande intensiteten i det upprepande ”children sleep”. I absolut mästerskap av dynamisk artikulation avbryts ”children sleep” från fortissimo till det lövtunnaste pianissimo, för att skapa största möjliga kontrast och ge plats till en enda mjukt grundad och hög mansstämma. Från tonlöst viskande sväller kören på nytt upp till ett fortissimo, för att till slut mjukt klinga ut.
I Tina Anderssons ”the angel” exponeras varje körmedlem med helt egen dynamik, Alfred Jansons ”Sonnet 76” börjar som monolog med kommenterande insprängningar, som blir självständiga och går från klangtussar till utrop, ebbar återigen ut, för att sedan få en perkussiv karaktär med rytmisk kvalitet. Den följande improvisationen kombinerar andning, klappljud från notpärmarna och fingerknäppande med utrop och interaktion i hela rotundan, i princip ett eko-experiment. Karin Höghielms ”Earth call” ansluter, en påminnelse att till slut vakna upp och att rädda jorden, följt av den aggressivt uppträdande bilden av en förstörd värld i ”The new Moon” av Eriks Esenvald. Som citat är däri Monteverdis melankoliska klagan ”Lasciatemi Morire” inlagd, men även det hoppfulla ljuset av den jungfruliknande uppvaknande månen, i gestalt av en sfärisk ljus stämma över en lätt klangbotten. Med latinsk text klingar Ola Gjeilos ”Northern Lights”, en tonsatt text ur Höga Visan, ut med den upprepande försäkringen ”pulchra est” (du är vacker).
Som slut på konsertprogrammet står ”Att se”, en komposition av körmedlemmen Martin Åsander, vars första vers i förväg blir reciterad på tyska. Den innehåller uppmaningen att välja en levnadsväg där man ser den andra, vilket i uppförandet blir understruket genom små gester i parvisa beröringar. Denna uppmaning att vara aktsam om sig själv, sin nästa, men också omvärlden som omger oss, blir uttrycket för ”VoNo”s gemensamma program, och det speglar sig dessutom i denna unika körs exeptionella interpretationskänsla.
Av: Karin Steinebrunner, Badische Zeitung
——————————
Original: https://www.badische-zeitung.de/meister-der-klangverschmelzung-und-zugleich-unabhaengige-solisten
VoNo är tacksam och stolt mottagare av ett stipendium ur Håkan Parkmans Minnesfond!
Stipendiater ska visa prov på nytänkande, respektlöshet och hög musikalisk kvalitet. Motiveringen för VoNo (f d Voces Nordicae) lyder: ”En innovativ vokalensemble med samhällsaktuell repertoar framförd med sånglig- och scenisk skicklighet.”
VoNo © 2023